"Angel," Marlene Dietrich. 1937/Paramount **R.C.

”Angel,” Marlene Dietrich.
1937/Paramount
**R.C.

Bloddrypande livstörst – Marlene Dietrich:

DEN SNYGGASTE AV DEM ALLA!

 

Hon är den snyggaste bitch som någonsin satt sina höga klackar på denna jord. Hon avvisade Hitler och flirtade med George Patton. Marlene Dietrich var alltid sig själv – också när hon köpte sexiga underkläder..

 

 

 

 

 

marlene-morocco-3_1930-photofest

– Jag kunde ha varit Hitlers älskarinna…

Av: Kurt Thyboe

De långa nätter som jag spenderat i ensamhet har jag rå-lyssnat på Marlene Dietrich, en röst som från ett spöklikt förflutet, och som medicin mot depression är hon överlägsen.

Jag har rökt cigarrer, tjocka Cubanska Havanna-cigarrer, och hällt i mig rödvin. Min själ har sugit i sig Marlenes röst, hennes väsen. I trance har jag lyssnat… ” ICH BIN VON KOPF BISS FUSS AUF LIEBE EINGESTELLT… LILI MARLEEN… ICH BIN DE FRECHE LOLA… WHERE HAVE ALL THE FLOWERS GONE… YOU GOT THAT LOOK…”

Ooooh? You don´t know Marlene?  Det kan man inte klandra dig för. Hon tillhör en annan tid. En vidunderlig, intim, raffinerad och sexig tid, som bara inte finns längre.

En gång var hon den största ”bitchen” av alla snygga kvinnor, som någonsin levat på den här planeten. You better belive me… Åh, Jesus var snygg hon var. Så var det, snyggare än någon annan någonsin kommer att bli.

Hennes beslöjade blick, sensuella ögon, de enormt långa, förföriska benen, hennes röst, hes, tung djup… när man hört den var man fast.

Marlene är för evigt den mest välskapta kvinna och sätta sin fot på denna jord.

Det är bara 22 år edan hon dog, den 6 maj, 1992, hon blev 90 år.

Hon levde vart endaste ett av de åren fullt ut, besatt av en frätande livshunger och en närmast bloddrypande livstörst.

Jag erinrar mig en snutt av en för länge sedan glömd svartvit film… ”Madame X”.

Avrättad som spion

Marlene Dietrich, den eviga femme fatalen, har just blivit avslöjad som spion och ska avrättas. Nonchalant röker hon sitt livs sista cigarett, nästan avslappnad. Framför gevärspiporna. Skyttarna lägger an, då lyfter hon handen, långsamt. Bödlarna väntar artigt, medan hon, närmast i slow motion lyfter kjolen högt upp och blottar sina snygga lår. Så cool, så raffinerad, så elegant, genomsyrad av odödlig sexappeal rättar hon till sömmen på sina strumpeband. Sedan är hon klar att möta sin skapare. Då skotten faller väntar hon i två långa sekunder innan hon segnar ner.

Now, that´s kitch!

Scenen säger något annat också. Här är en kvinna som säger.  Jag är jag, jag… jag… j a g… och jag dör inte som en ”nobody”!

Stil personlighet och karaktär, den insikt i att vara annorlunda än andra… så fullständigt annorlunda än alla andra, oavsett var och när.

Och detta i något som måste betraktas som en absurd B-film. Här stjäl hennes sista scen hela filmen. Den blir hennes, på hennes helt egna sätt.

Hon var en fantastisk kvinna i många år filmens och show-business mest raffinerade diva, men en kylig charm som fick männen att darra.

”Den blonda Venus med läder i stämman…” som en reporter en gång skrev.

Den mycket seriösa franska författaren Jean Cocteau skrev; ”hennes förnamn, Marlene, är som ett blitt kärlekstecken, en flyktig kyss på kinden, hennes efternamn, Dietrich, som en spark i skrevet!”

Tillfrågad om sin affär med Frank Sinatra, svarade hon; ”Frankie är som en Mercedes Benz bland alla vanliga män!”

En cynisk kvinna, bestämd, otillgänglig… alltid med en arrogant distans till världen omkring sig. Och i särdeles god kontakt med sin syn på döden.

”Du dör den dag det är bestämt att du ska dö, och där är det bara att dö, så tråka inte ut din omgivning med den detaljen.”

Marlene hade bestämda uppfattningar om livets mening. ”Det viktigaste är att älska, och att veta sin plikt. Det viktigaste med ditt arbete är att du gör det snyggt och disciplinerat.

Jag såg henne uppträda flera gånger. Det var på 1960-talet,  jag var ung och de intryck man får då etsar sig fast bättre än de senare. För min inre blick kan jag fortfarande se hennes blytunga ögonlock, den halvöppna munnen, de frestande läpparna. Och jag kan ännu höra den spröda kristallstämman, med det släpiga, djupa svajet som får alla nervtrådar i hela din kropp at darra: ” …ich bin von kopf biss fuss auf liebe eingestellt, denn dass ist meine welt, und sonst gar nichts….

Sköt mot natthimlen

Hennes sånger – Lili Marlene, Boys in the back-room, Mein blondes baby… Sag mir wo die blumen sind… är mer djupsinniga än man först tror. De ringlar sig in i din själs mörkaste hörn och blir till en tragisk anklagelse mot den rådande dårskapen, som lurar i oss alla.

Under Andra världskriget bodde Dietrich i USA, på grund av sitt stora hat mot Hitler. Även om det hände ett par gånger att hon bad militären släppa ut henne i fallskärm över Tyskland, så hon skulle kunna gå i närkamp med honom.

Hon underhöll de allierade styrkorna från Nordafrika till Norra Europa. Också i khakikläder gick hon att känna igen. Hennes långa sexiga ben avslöjade henne. De var förresten försäkrade för åtskilliga miljoner dollar.

Hon besökte tyska krigsfångar som med darrande stämma frågade, ”Är du verkligen den riktiga Lili Marleen?”

”Och då sjöng jag alltid den rörande sången Lili Marleen för dem. Stunder på fältsjukhus med sårade landsmän, är de jag har de starkaste minnena av från hela mitt liv.”

George Patton, den amerikanske pansargeneralen, den hårdföre krigshunden som med sina arméer svepte över Europa från väst, lik en modern version av en av sina militära förebilder, Attila hunnernas konung. Mannen som inspirerade sina män med tal som:  ”… ingen sketen horunge har någonsin gjort någon nytta genom att dö för sitt land. Men den som lyckats få fiendelandets sketna horungar att dö för sitt land, han har gjort något bra!”

Patton beundrade Marlene Dietrich gränslöst. Och det var ömsesidigt. De två såg hos varandra samma förakt för rädsla, samma hänsynslöshet, samma cynism och det band dem samman.

Hon var hans skyddsling i Paris, hans ”blonde baby”… och han såg till att hon hade livvakter dygnet runt och gav henne en av sina berömda revolvrar med pärlemoinägg i kolven. De bar bägge sina vapen vid höften, väl synliga. När de inte firade heta romantiska nätter i Paris och avfyrade sina vapen mot natthimlen.

Ett av Marlenes mest berömda citat är de ord hon fällde om sig och Hitler. ”Hade jag stannat hade Hitler gjort mig till sin älskarinna. Kanske hade jag då kunnat rädda 6 miljoner judar.”

Hatad av hemmapubliken

Endast en gång efter kriget besökte Marlene sitt fädernesland. Det var 1960. Massmedia och många inflytelserika tyskar förlät henne aldrig de ord hon yttrade vid krigsslutet, då hon stod i ruinerna av det som en gång varit Bremen. ”Tyskland förtjänar allt som drabbat henne”. Vid de framträdanden hon gjorde då kastade tyskarna tomater på henne. Dietrich tyckte det var helt okej. ”Så länge de inte kastar ruttna ägg – fläckarna är hopplöst svåra att få bort!”

De sista åren av sitt liv levde Marlene ensam, isolerad från omvärlden i fyra på Aveneu Montaigne, i hörnet av Rue Francois, på det mondäna Champs Elysee i Paris.

Här satt hon och lyssnade till inspelningar från sina konserter. Men hon hoppade över sång och musik och lyssnade bara till applåderna. ”Ja se det var en kväll det, kunde hon hest utropa efteråt.”

Ett par kilometer norr om Paris ligger en liten by, och i den har generalen och före detta presidenten Charles de Gaulle förärat den blonda divan en minnessten, eller gravsten om man så vill, precis bredvid en krog med tre Michelin-stjärnor. ”Så kan turister och de som minns mig, äta gott och njuta ett härligt rödvin, innan de besöker min grav, så de kommer i rätt stämning för att minnas mig,” sa hon några år före sin död.

Men till mångas stora förvåning så visade det sig, när hon väl dött och man öppnade hennes testamente, att hon önskade bli begravd i Berlin, nära sin mor. Idag kan man se hennes gravsten i Fridenau, Tempehof-Schönberg, Berlin.

Hon var alltid sig själv. Privat och i karriären, alltid med modet att våga vara annorlunda, för evigt sig själv, på kollisionskurs med många, fuck the consequensces. Marlene levde sitt liv som h o n ville.

P.S. Under 1960-talet var Dietrich en frekvent gäst på Tivoli i Köpenhamn, där jag som ung man odlade romantiska drömmar. Hon älskade dansk guldöl till räkorna.

Och hon föredrog en bukett dill framför blommor som välkomsthälsning.

Diva-style par excellence.

 

 

 

 

 

women-people-grayscale-marlene-dietrich-_2745-50