Två fransmän har kläckt en plan. De tänker bli de första som seglat till Nordpolen och vidare till Norge. En resa på 3400 kilometer i en liten hemmabyggd katamaran. På kryss mellan isflaken finns det anledning att fråga sig – vem kan rädda dem om inte allt går som planerat.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

Humöret har nått botten.
Sebastian ligger i sin blöta sovsäck och stirrar stint i taket. Det är isande kallt. Temperaturen svänger mellan minus 5 och minus 20 grader. Vincent kastar en förstulen blick på Sebastien och försöker gissa hans sinnesstämning. De vet bägge två vad som nu kommer att ske. Men det är tabu att tala om det, ingen säger något. Utanför katamaranens diminutiva hytt rasar polarvinden fram över en iskall gröt av havsis. Havet fryser till överraskande fort, trots att det är salt. Männen är trötta och modstulna. Men vem skulle inte vara det under dessa omständigheter. De är så långt bort från land man kan komma i polarområdet. Mitt mellan Alaska och Nordpolen sittande på ett isflak. Det betyder att inget flygplan kan landa här och att de är bortom en helikopters aktionsradie. ? Vända om? Omöjligt, det går inte. Vintern är i antågande. Och det betyder mörker dygnet runt och ännu mer köld.
Det började annars med glitter i ögonen och breda leenden, då de två franska äventyrarna Sebastien Roubinet och Vincent Berthet lämnade byn Barrow i Alaska. Som de första i världen hade de planerat att segla från Alaska, över Nordpolen till Spetsbergen i Norge. En resa på 3400 kilometer – i en hemmabyggd liten segelbåt.
Sebastien Roubinet, 39, har i hela sitt liv sökt utmaningar till havs. År 2007 seglade han från Stila havet, norr om Kanada till Grönland i en annan hemmabyggd segelbåt. Den 720 mil långa resan tog tre månader och 21 dagar.
Han har faktiskt försökt att segla från Alaska till Nordpolen tidigare i den bitande kölden. Men den resan fick han avbryta då batterierna till navigationsutrustningen dog och han inte längre kunde ladda sin sattelittelefon.
Men så, på sommaren är 2013, försökte han igen. Mannen vill helt enkelt dit till varje pris.
Den 4 juli lämnade han Alaska tillsammans med 32-årige Vincent Berthet. Vincent är en fransman mest känd för att ha paddlat 100 mil i en kajak längs den Grönländska kustens alla fjordar.

”Vicent har starka armar, och en sådan kamrat är bra att ha med sig”, säger Sebastien. Deras nya katamaran heter Babouchka, vilket är ryska för mormor. Det tog de två fransmännen tre år att bygga den. Babouchka  är 5 meter lång och 2,40 meter bred. Hon har en liten hytt på 3 kvadratmeter, men två sovplatser som mäter 170 x 60 centimeter. Dessutom är den fylld med 450 kilo proviant, kläder, nödutrustning, verktyg (företrädesvis tillverkade i kolfiber), videokamera, medicin, mobiltelefoner med mera. För att hålla nere vikten har Vincent planerat att bara byta kalsonger en gång i månaden…
”Han kommer förmodligen att lukta lite ofrächt”, säger Sebastien, då de lägger ut. Resan är beräknad att till 100 dagar. Båten i sig väger 200 kilo. Den har skidor monterade på skrovet, så den både kan seglas och köras som isjakt över packisen. Och blir det stiltje så kan den paddlas eller dras som en släde.
Några få timmar efter starten får man ta till den sistnämnda metoden. De två äventyrarna har hamnat i ett månlandskap av drivande packis. Flak och isberg ligger huller om buller. Och här och var större eller mindre vakar och stup så långt man kan se. Sebastien drar och Vincent skjuter Babouchka genom det fientliga landskapet. Hela tiden hör man hur isen kvider och knakar och en och annan kötted från de kämpande männen. Det tar på krafterna. Sebastien har glömt att dra på sig överdragsbyxorna och får isvatten in på bara skinnet.
”Så här kommer vi ingen vart.019-skaermbillede-2014-11-14-06-34-14 Vi slår läger”, bestämmer Sebastien och pekar på ett stort isflak. De förtöjer ”mormor” och kryper utmattade ner i sovsäckarna.
En oväntad gäst på besök med sexiga underkläder

Nästa morgon studerar de det digitala sjökortet, som visar var isen är framkomlig och inte. De lägger om kursen. De måste hålla längre västerut och de släpar Babouchka i fem dagar genom packisen. De ringer också sin metrolog, som lovar att de snart ska kunna segla igen. ”Segla?”, säger Vincent och tittar ut över landskapet, ”det låter som en dröm”. Då de äntligen slipper packisen och kan skjuta ut båten i vattnet är det så vindstilla att de får ta till paddlarna. När kvällen kommer värker deras armar så mycket att de knappt kan sova. ”Vi ska helst tillryggalägga 30 till 32 kilometer om dagen”, berättar Sebastien för sin videokamera nästa morgon. En vecka efter starten har de bara nått 19 kilometer. Dessutom har de tvingats gå för långt åt söder, och de är längre bort från Nordpolen än de var då de startade.
”Vi letar efter den rätta avfarten från motorvägen”, förklarar Sebastien. Först efter två veckor lyckas de två fransmännen hitta en passage som leder norrut. De hissar segel, och glider fram mellan isflaken. Men snart mörknar himlen, ett lågtryck anmäler sig med tillhörande regn.
”Det här är bra väder”, säger Sebastien. ”Det är avskyvärt”, svarar Vincent. Männen sover i skift, ett par timmar åt gången. I stiltjen och den tilltagande dimman händer det inte mycket under vaktpassen. ”Redan…”, mumlar Sebastien då Vincent väcker honom. De är skäggiga och bleka bägge två. Först den femte gråvädersdagen, medan de sitter och delar en påse torkade äpplen, upphör äntligen regnet. Å andra sidan är packisen tillbaka, och de måste återigen släpa Mormor över isflak och stora block. Det är ett rent helvete. Sebastien har fått förfrysningsskador på en tå. Svarta fläckar som breder ut sig. Och när det är som värst dyker en objuden gäst upp. En ung isbjörnshane, som svänger med huvudet från sida till sida. Och kommer närmare. ”Försvinn!” ropar Sebastien och Vincent bakom upp honom, ”Bort härifrån med dig!”. Men isbjörnen lyssnar inte, utan närmar sig istället. Sebastien sträcker sig efter signalpistolen och skjuter tre gånger mot björnen. Den är emellertid inte särskilt lättskrämd. Först då de fyrar av en nödraket som slår ner mitt framför nosen på den vänder den om. De två äventyrarna kan fortsätta. Sakta och mödosamt. Mormors totalvikt med packning och allt är 600 kilo, så helt enkel är hon ju inte att släpa runt på. Och varifrån kommer all is, tar det aldrig slut?
År 2011 krympte den ismassa som täcker Nordpolen markant. Sedan dess har den fortsatt att smälta. Den allmänna meningen bland forskarna i dag är att isen kommer att smälta mycket fortare än man tidigare räknat med, med en höjning av havsytan som följd. Som en följd av detta har den hittills i stort sett oframkomliga ”Nordvästpassagen” och ”Nordostpassagen” börjat användas av allt fler fartyg.
År 2013 gjorde klimatet helt om för en kort stund. Sommaren 2013 blev en av de kallaste i mannaminne på polen. Prognoserna för framtiden är med anledning av detta inte lika säkra som tidigare. Sommaren 2012 upplevde också en ovanligt stor mängd lågtryck över polen, som gick hårt åt isen. Från vintern 2012 till augusti 2014 har isen vuxit med 1,6 miljoner kvadratkilometer. Det är ett område stort som Alaska. Och förra hösten överraskades 20 fartyg i Nordvästpassagen av det kalla vädret och frös fast. Isbrytare fick komma och rädda dem. Fransmännen har med andra ord valt hel fel sommar för sin expedition.
 

 

Efter en och enhalvmånad, den 19 augusti, hade Sebastien och Vincent lyckats ta sig hela 884 kilometer från närmaste fastland. De höll kurs mot Nordpolen, hade passerat 78:e breddgraden och höll god fart ute på öppet vatten mellan isflaken. Men Mormor var sliten efter den hårda färden över isen. Det är revor i skrovet och sidoräckena är på väg att ramla av. Rodret har männen fått surra fast med rep för att det inte ska falla av.
Den 26 augusti passerar man den 82:a breddgraden. De har nu nått 1260 kilometer från Barrow i Alaska där resan började. Det är 889 kilometer kvar till Nordpolen och 1381 kilometer till målet vid Spetsbergen.
Vädret har börjat bli sämre igen. Temperaturen svänger kring nollpunkten. När den faller täcks katamaranen snabbt av is, samtidigt som det kalla havet drar på sig ett tunt istäcke. Isen sänker farten. Sebastien och Vincent övernattar på ett stort isflak under den grå natthimlen.
De följande dagarna sitter de på däck och skjuter båten framåt med hjälp av bensparkar. Det går långsamt. Isen är ett par centimeter tjock. Ibland bär den, ibland brister den och det går varken att segla på vattnet eller på isen. Och vad värre är, varje dygn gör vindar och strömmar att de driver 14 kilometer ur kurs. Varje ny dag måste alltså börja med en resa söderut på någon dryg halvmil, innan man kan återta den ursprungliga kursen igen.
Den 29 augusti sitter de på ett isflak och väntar på att vädret ska bli bättre. Istället blir de varnad av sin meterolog via sattelittelefonen, för en annalkande storm, med vindhastigheter på upp till 80 kilometer i timmen. Sakta går det upp för dem att de just nu är fångade mitt i det stora intet, över 100 mil från närmaste land. De väntar i tre dagar. Under ett samtal med metrologen kan Sebastien inte hålla tårarna tillbaka. Hoppet bleknar. Provianten räcker inte hur länge som helst. Dessutom kommer mörkret att komma tillbaka. Och efter den kommer vintern… Det tidigaste de nu kan tänkas nå fram till Spetsbergen är i slutet av oktober. Och så dags kommer havet att vara fruset och att segla kommer inte att vara möjligt. Det vet bägge två att det är över, men ingen säger det högt. Ingen av dem vet heller hur de ska räddas. ”Vi får nog tända vår ”Beacon” nu, säger Sebastien och plockarfram en gul blinkande varningslampa som bär namnet Personal Location Beacon – en nödhjälps-GPS. Den blinkar i det gråkalla nattmörkret.
Sebastiens förfrusna tå har inte blivit bättre. De svarta fläckarna är kvar. ”Alla stora polarforskare har förlorat minst en tå”, säger Vincent i ett försök att muntra upp kamraten. Men kommentaren faller platt till isen. Förbindelsen med civilisationen via satelittelefonen är bruten. Men innan förbindelsen dog fick de veta att en rysk isbrytare skulle försöka leta reda på dem. Isbrytaren har deras position, 74 mil från Nordpolen vid koordinaterna 82.59 N och 172.30 W. De väntar.

Epilog: Fyra dagar senare, den 4 september klockan 03.30 på morgonen, precis två månader efter det att de lämnat Alaska, ser de två äventyrarna en prick vid horisonten. Det är en av världens största isbrytare, Admiral Marakov, som med tre motorer bryter sig igenom den två meter tjocka isen i en fart av 12 knop. Ryssarna var ”i närheten” och har nu gått 120 mil för att nå fransmännen och Babouchka. Den numera ganska slitna ”mormodern” hissas upp på däck sedan äventyrarna räddats. Hon ska också med hem.
Sebastien berättar senare i fransk TV att han är djupt tacksam över den ryska räddningsaktionen. De021 t stör honom att det var det usla vädret som satte stopp för resan och han menar att de bara var två veckor från Nordpolen. Två ynka veckor. Och väl på Nordpolen kunde man följt vinden söderut mot Spetsbergen. Han säger också att han arbetar på en ny polarexpedition, men att han ännu inte har några detaljer.

 
Nordpolen ligger ca. 700 km nord for Faktaboks

 

PÅ VÄRLDENS TOPP

 

 

Grönland: Havsdjupet här är över 4 kilometer (4261 meter) och vattnet är täckt av drivande packis. På Nordpolen löper alla jordens långituder samman. Året består av sex månaders dag och sex månaders natt.
Forskare har nu (2014) konstaterat att havsisen i Polarhavet (Ishavet eller Det arktiska havet) har smält bort med 13% under den senaste 10-årsperioden. Men samtidigt har isen vuxit under de senaste två åren.
Havsis är sammanhängande is som flyter på havet, som t ex vid Arktis.
Packis är den stora massa sammanpressade isflak som bildar ett stort sammanhängande istäcke.

 

003-tidligere-tur-i-2011

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

011-img_9863